Idag dök den frågeställningen upp i en diskussion med Joel Widerberg. Vi bara pratade lite som vi ofta gör, en förutsättningslös diskussion som helt plötsligt blev lite seriös. La på luren och sedan under hela dagen har den tanken legat och grott i bakhuvudet. Vad är det som gör mig stolt över att vara Djurgårdare? Alla vinsterna vi tagit i alla sporter? Att vi är Sveriges mest framgångsrika förening? Nja egentligen inte, även om framgångarna i hockey säkert påverkade mig lite i val av förening även om det mest var min storebror.
Men vad är det då som gör mig stolt att vara Djurgårdare? Det är allt gott människorna gör i föreningen, för varandra och andra. Som i veckan när en kompis behövde hjälp med tröjor till en företagsmatch och jag letade fram en kontakt och så fixar Djurgården det. Eller som när en liten flicka besöker laget med sin egna tavla, den som hon målat efter att spelarna besökt henne på sjukhuset, hur hon vill ge en tavla tillbaka. En tavla som fortfarande stod i omklädningsrummet på bästa plats när jag var förbi några månader senare. Eller som när supportrarna springer på några kids från förorten utanför Tele2arena och bjuder dem på match och fixar tröjor till dem med. Det finns så otroligt mycket hjärta och gemenskap med folk som egentligen är rena främlingar. Det enda vi har gemensamt är att vi delar en kärlek till en idrottsförening. Vi är alla så jäkla olika varandra och hade nog aldrig haft en grund att stå på om inte den där vackra kärleken fanns som varsamt knuffade ihop oss i en vacker familjen i alla färger och tankar. Alla är olika, men alla är välkomna.
Personligen gick jag igenom en väldigt tung period, med en svårdiagonserad sjukdom, vissa verkade inte förstå att man var sjuk och fick rena misstroendeförklaringar. Samtidigt var jag i sånt illa skick att jag fick ta med mig mamma till läkaren och låg och grät på en brits hos läkaren där jag bara sa att min kropp är helt slut, jag kan inte äta och jag är konstant dålig. Jag hade ont och var totalt slut fysiskt och mentalt. Jag ville bara att allt skulle ta slut, men visste inte hur. Under denna period så skickar Djurgården en tröja till mig, jag fick uppmaningar från främlingar att jag skulle krya på mig. Idag när jag har börjat komma tillbaka så har jag fått väldigt mycket kärlek och förståelse. Allt från folk följer mig på internet, eller människor som jag har närmare kontakt med eller spelare. De frågar hur man mår och bryr sig om en. Vi har bara ett riktigt band och det är föreningen. Men ändå så har jag fått så otroligt mycket omtanke och kärlek av dessa människor som man egentligen knappt vet vilka dem är i vissa fall. Vet inte hur jag skulle orkat igenom det här utan er. Jag är tacksam över att få vara en liten del av det här. Att få vara den där pusselbiten lite ute i hörnet mitt bland massa himmel som kanske är svår att placera men som ändå behövs för att göra pusslet komplett. Tillsammans är vi en stor enhet och lite som i ramsan, utan dig så vore jag ingenting. Jag älskar er alla, svart, vit, höger, vänster, kille, tjej, gubbe, tant, gay, straight, hur ni än är i andras ögon så är ni mina systrar och mina bröder. Ni är alla lika värda och lika älskade.
tack för ett långt ord, hoppas ni förstår mina tankar lite, behövde ventilera lite
Johan