Så säsongen 2013/2014 slutade på bästa sätt, klubben nådde till slut SHL igen efter att varit ute på en 2 årig ökenvandring. För många var det nog inte helt väntat även om många önskade det, fanns perioder under säsongen när man verkligen kände att allt hopp var ute och att vår förvisning från högsta serien skulle bli ännu längre.
Men så kom den makalösa spurten innan kvalserien, vi vann 9 matcher i rad och lyckades sensationellt till och med ta den 3:e platsen i hockeyallsvenskan när man ett tag var orolig över att kanske till och med missa förkvalserien. Så helt plötsligt stod vi där, redo för en kvalserie med ärkerivalen aik. Vi var klubben som egentligen skulle haft ett mellanår men som nu stod med ena foten upp i SHL.
Kvalserien blev en riktig tuff resa i starten, vi började med 3 bortamatcher på de 4 första matcherna, varav 2 av dem var mot lagen från SHL, aik och ÖHK, två klubbar som spenderat stora pengar precis innan kvalserien. Många kände att det var kört när vi bara hade en vinst då, men hoppet var ju ändå i att vi varit så nära i matchen mot aik borta. Minns hur jag satt efter en miserabel match i Örebro, allt hade varit fel. Vi hade släppt in enkla mål fast vi varit med i spelet riktigt bra. Jag hade fått fota från en trappa, folk hade varit oförskämda mot mig där jag fotade, jag satt precis ovanför torken för handskarna. Man hade kört trumma konstant, haft clap your hands på jumbotronen, siren som gick konstant under våra power plays samt den där jäkla DJ’n som bara spelade låt efter låt på högsta nivå. Men så var det någon journalist från SVT eller Radiosporten som sa, nu måste Djurgården vinna alla hemmamatcher samt en bortamatch för att nå SHL. För mig så lät det fan inte omöjligt, det var helt klart något som vi kunde klara.
Det är möjligt att det var menat som ett negativt inlägg av journalisten där vi skulle känna hopplöshet, men jag hade ändå varit rätt nära truppen under hela året. Sprungit på folk på träningar och stått bredvid båset och fotat många gånger. Det här var inga killar som skulle vika ned sig och på hovet skulle det kräva jäkligt mycket för att knäcka oss, det skulle kräva något extremt för att fälla oss på vår hemmaplan.
Vi gick som tåget hemma och man kände verkligen att vi kunde nå vårt mål, men den där extrema händelsen hände. Vet inte riktigt hur man kan dra in det här, men när man var nere i Helsingborg och fick uppleva den där hemska händelsen så var det som all luft gick ur hela föreningen, vi fick möta Örebro hemma bara någon dag efter matchen. Det var en extremt konstig stämning om ändå väldigt värdig. Fokus låg helt klart på Myggan och det var helt rätt. Matchen i sig betydde verkligen ingenting. Man såg det på spelarna, det var inte samma spets och taggning. Örebro var även jäkligt bra i den matchen, något man inte får ta ifrån dem. Deras sena nyförvärv var verkligen de som ledde laget framåt och uppåt.
Laget tappade dock inte hoppet och vi malde på, var ju väldigt nära där mot Malmö i näst sista omgången att bygga ett riktigt bra försprång, men så stod vi ändå där inför sista matchen med ett otroligt tight schema. Man räknade om resultat hit och dit, försökte förstå hur olika resultat skulle påverka oss. Rent tekniskt har jag för mig att 4 lag kunde knipa den sista platsen i sista omgången. Det kändes fan helt sjukt. Jag hade aldrig varit mer nervös inför en match tror jag. Det har ju funnits matcher där man haft chansen att vinna guld, men det här var större än så, det här handlade lite om överlevnad nästan. Vi hade ju dessutom chansen att trycka ned aik i skiten, vilket var lite av en dröm.
Så stod man där, vi mötte Västerås hemma och aik mötte Rögle på bortaplan, vilka Malmö mötte minns jag inte helt, men kändes inte så jäkla viktigt ändå. Vi skulle bara vinna, inget skulle stoppa oss. Stämningen var verkligen elektrisk i arenan. Det kändes helt sjukt, laddningen var bortom vett och sans. Det var 8094 personer som bara stod och hoppade av förväntan innan matchstart.
Matchen började i ett våldsamt tempo, jag stod bredvid Västerås bås och jag kunde verkligen känna hur taggade de var, de skulle inte lägga sig, de ville vinna den här matchen om bara för att få förstöra Djurgårdens chanser. Västerås krigade på bra och även om Djurgården var bättre i start så drog plötsligt Västerås in 0-1. Det kändes dock inte som att det påverkade oss det minsta. Vi bara öste på full fart framåt. Det stod 3-1 redan efter första perioden och då det handlade om målskillnad så var det viktigt att vi öste in mål. Resultaten verkade ju även gå vår väg nere i Ängelholm där aik faktiskt krigade på mot Rögle.
Vi öser på och det står ett tag 6-1 men så släpper vi in en puck samtidigt som nyheten når oss att aik har tappat matchen mot Rögle, de har verkligen vikt ned sig där nere. Det började bli nervöst, jag kunde knappt fota ens i 3:e perioden. Men det magiska blev sant och vi höll undan och uppflyttningen blev klar. Det blev ett vilt eufori både i båset, på läktaren och framförallt på isen som invaderades utav vilda fans och senare även på krogen med både spelare och fans. Man kunde känna att Djurgården verkligen är den familj man utger sig för att vara. Det är möjligt att vi svetsas samman lite extra av den tragiken vi gått igenom, helt klart det värsta jag varit med om personligen som supporter.
Efter säsongen så började avskeden, först ut var Adam Reideborn, en kille jag verkligen gillat under året, han hade alltid bjudit på sig själv när man kommit med kameran och likt alla andra målvakter så hade han verkligen varit lugnet själv. En av mina bästa bilder från hela året var faktiskt på Adam.
Men det tog inte slut där, många av mina personliga favoriter försvann. Henrik Nyberg som lämnat USA för att komma hem mitt under säsong och kriga för Djurgården, hans radarpartner Mattias Kalin, båda från Djurgårdens ungdomsled. Men även spelare som Sam Lofquist och Dustin Johner som haft rätt hög profil i klubben och Nisse Andersson som var en stor publikfavorit. Emil Lundberg som lyft fram hans korta flytt till Djurgården som något största i hans karriär försvann. Kapten Timmy la av redan direkt efter slutsignalen efter sista matchen och Hagelin blev hemkallad till Linköping igen.
Men det var få spelare in och många fans började bli oroliga, mångas dröm var ju att se Tellan göra comeback i målet och det var många rykten som gick om att han redan var klar och att det var därför som Reideborn hade dragit. Folk krävde att vi skulle värva stjärnor och när det började värvas så var det inte stjärnor som kom direkt eller ja det var stjärnor, men stjärnor i Hockeyallsvenskan. Det sjukaste var den dagen under påsken när det landade 4 spelare på en gång. Men ja ingen av dem var bomber som smällde så högt. Mest snack blev det kanske om Mantas som var en ung målvakt och som redan spelade landslagshockey.
Till slut dök dock lite bomber upp, Tellan kom tillbaka till sin kära klubb. Guldhjälten var tillbaka, en riktigt meriterad spelare. Men det var inte slut där, in kommer Mikael Samuelsson som vunnit i stort sett allt man kan vinna och som gjort nästan 700 matcher i NHL och Sebastian Lauritzen, en spelare som haft en del skadebekymmer på sista år, men som egentligt uppgifter fått ordning på sina tidigare problem och som nu skulle få bevisa vilken bra spelare han är.
Nånstans här får man se 2013/2014 som avslutad, nästa steg blir säsongen 2014/2015