Vet inte kanske är det för att man börjar bli lite äldre som man får lite insikt om vem man är eller vågar erkänna vissa saker. Som det här med komplex för saker med ens kropp. Jag var väldigt liten och tunn när jag var barn, något man fick höra framför allt en person i min släkt som alltid skulle gnälla på mig för det. Det var kanske inte jättekul alltid och nog fan satte det sig på hjärnan. Vet inte ens när det började men jag var inte gammal då, hade inte ens börjat i skolan. Men vet hur illa jag tog det redan då. Märkligt ändå att ingen reagerade på det där i min närhet då.
Jag var väl alltid minst i skolan, men gick väl upp lite, men helt ärligt jag var ju inte tjock på något sätt. Men när jag gick i högstadiet fick man höra att man var tjock istället. Det fick jag även höra i gymnasiet, det ironiska är väl även att den släkting som gnällt på mig som barn för att jag var smal, nu istället kallade mig tjock. Har kollat tillbaka på bilder och inte fan var man tjock direkt. Några kg för mycket kanske men inte mycket alls. Men sånt där satte sig i huvudet. Ville aldrig vara utan t-shirt. Man skämdes för det, jag var ju både klen och ”tjock”. Gillade aldrig att hänga på stranden eller så för det innebar ju att man behövde ta av sig t-shirt. Var ändå en kille som var rätt aktiv och hade bra kondis. Brukade springa jäkligt mycket och hade bra hälsa men ändå så kände man ju sig ful och oattraktiv. Var egentligen väldigt blyg, särskilt med nya människor men ännu mer med tjejer. Var väl inte heller så intresserad av tjejer, men kanske för att man inte kände sig så attraktiv. Det var musiken eller att skriva som var min grej, samt att idrotta eller följa Djurgården kanske gjorde man allt för att slippa träffa tjejer på riktigt. Gick man ut på krogen, eller festade innan man fick gå ut på krogen, så var man den högljudda pajasen många gånger. Ingen fattade hur blyg och rädd man egentligen var, vissa trodde nog att jag var jäkligt dryg när jag bara var blyg egentligen och gjorde allt för att skydda mig själv från att någon skulle säga något om mitt utseende. Man reste en försvarssköld runt sig själv. Egentligen var jag skitblyg och skiträdd men folk trodde att det var precis tvärtom
Är lite sjukt, jag minns när man väl träffade nån tjej och man ja gick lite längre och var livrädd, rädd för att inte räcka till, rädd för allt men ja rädd för att hon skulle kalla mig tjock eller ful. Den där osäkerheten var alltid där. Var en tjej som faktiskt rakt ut frågade mig, varför är du så rädd för tjejer för. Jag hade inget bra svar då. Jag bara skämdes och kände att något var fel på mig, såhär i efterhand så förstår man ju ändå. Men var inget jag någonsin vågade prata med någon om, men jäklar vad man funderade och funderade på det.
Med ålder så drog jag på mig några längre sjukdomsperioder, jag började gå upp mer i vikt och ja nu var man väl tjock på riktigt. Det blev ju inte bättre då. Var väl kring 25 år gammal då. Jag gick ned ibland genom sjukt hård träning, men slutade alltid med att jag tränade för hårt och hade sönder muskler eller fick nerv i kläm, diskbråck osv. Under en av de här perioderna så gick jag ned väldigt mycket i vikt pga sjukdom sen gick jag upp väldigt fort när jag blev frisk och fick bristningar i huden. Så om det var jobbigt innan så blev det ännu jobbigare nu. Efter det hände så slutade jag att gå till badhuset för att träna, var ju folk som anmärkte om dem. Jag visste inte ens vad det var. För några år sen kom man ändå över det hela mer och var till och med utan t-shirt på lite bilder. Fast då var det några som tyckte det var roligt att skoja om det.
Så idag är jag nog i mitt livs form rent mentalt. Man mognar med åren och nånstans blir man ju ändå starkare. Lustigt nog väger jag väl mer nu än någonsin förut, har säkert 20-25kg övervikt. Men jag har väldigt bra värden på alla hälsoundersökningar. Jag är väl mer ok med min kropp idag ändå. Men visst det är fan inte kul att köpa kläder och jag skulle inte hänga på en strand direkt eller vara med på en bild i bar överkropp. Jag fyller 40 nästa år och var nog rätt länge sen jag dejtade eller dylikt men vet inte det känns bara jäkligt bra. All min lediga tid plöjer jag ned i fotande och föreningslivet. Jag känner mig väldigt uppskattad och älskad på det sättet som man får bekräftelse av sin omgivning. Nånstans så skiter jag på många sätt hur andra ser på mitt utseende idag om inte helt, för bryr mig inte på samma sätt. Troligen för att jag känner mig så harmonisk och för att jag förstår vem jag är.
Men ändå fick jag chansen så hade jag gått tillbaka och berättat för Johan 4-5 år gammal att han inte var för smal. Att han var ok, skulle väl även frågat min släkting vad fan hon höll på med som sa sånt till ett barn. Skulle även sagt till Johan 12 år gammal att han verkligen inte var tjock även om andra retade honom för det, det var nog mer så att folk retade mig för att jag var en alldeles för snäll kille som var lätt att reta för att jag var liten. Kanske skulle jag även berättat för Johan när han var dödskär i den där tjejen men var livrädd för att visa sig i bar överkropp att hon nog förstod vem han var och att det säkert var ok. Att han var ok ändå. Kanske hade han inte behövt varit så rädd. Hade väl även sagt till honom att prata med någon om det istället för att vänta tills han levt halva livet innan han vågade erkänna all jäkla ångest och skräck man känt. Lätt att säga till folk att våga var den ni är, istället önskar jag att folk kunde vara lite snällare mot varandra, vi är människor vi har känslor, behandla varandra fint så slipper folk bära på tunga ok helt i onödan. Vissa människor är bara lite smalare och vissa är tjockare, vi behöver inte peka ut sånt. Framförallt så ska vi inte säga sånt till barn, de har inget försvar för sånt. Istället för att man ska bli tuffare så kan andra bli snällare. Sprid lite mer kärlek istället.
Långrandig text och egentligen så känner jag redan att jag ångrar att jag skrev den även om det känns skön och även om jag är trygg i den jag är, så kommer jag alltid vara en liten rädd pojke i vissa situationer.