Så nu tyckte jag att det var dags för en ny sport. En sport som jag alltid älskat men som jag kanske inte haft lika stor fokus på de senaste åren. Men nu kändes det spännande igen. Började med att kliva ned på en kompis match och fota P12. Det var riktigt dåligt ljus och jag fick trolla lite med knäna. Det gick rätt ok ändå. Men kände att det var svårt att fånga mål då de i stort sett alla gjordes genom att spelaren i stort sett åkte in med pucken i mål. Hade tänkt fota lite mer mindre evenemang. Men av en ren slump så fick jag ackreditering till Djurgårdens Allsvenska match mot Malmö IF. Visste inte ens vad för ackreditering jag hade när jag stressade till arenan, hade bara 30 minuter från att jag slutat fota Djurgårdens fotbollslag tills matchen skulle starta. Så jag rusade iväg med all utrustning.
När jag kommer fram till arenan så ser jag plötsligt att jag har fått tillgång ända ned till rinken. Var lite osäker på exakt vad det innebar, men lyckades hitta pressrummet och fick där möta Djurgårdens trevliga informationschef, ville gärna prata mer med honom innan jag skulle ned och fotade, men man vill ju inte störa. Men fick i varje fall den informationen som jag behövde för att kunna verka på plats. Jag får höra att om det finns plats så får jag fota i ett av fotobåsen, får låna en hjälm och så är det bara att köra.
När jag kommer ned så märker jag att det verkligen går sjukt fort där nere och de tillfällen jag helst vill fota är då 
man ska hålla sig undan. Det är svårt att fånga spelares ansikten och få riktigt rätt komposition på bilderna. Det går för fort för mig. Jag blir stressad, är lite blyg och tar inte plats som jag brukar göra. Det känns som hela första perioden enbart är en plåga. Får gå upp i paus och där möter jag lite folk jag känner igen, pratar lite, får lite mer känsla för vad jag ska göra. lite med honom, men på samma gång så vill man ju inte helt störa honom sådär precis inpå match. Som tur va så kände jag igen många fotografer och tog lite rygg på en fotograf som jag verkligen ser upp till Johanna Lundberg som verkligen verkar leva för hockey.
I andra perioden så anfaller Djurgården åt fel håll så att säga, så det är väldigt svårt att få till de bilderna jag vill ha, men börjar ändå få lugnet och hitta lite mer flow. Det börjar kännas lite mer naturligt. Jag fotar på automatisk vitbalans, men märker att det inte blir helt rätt alltid. Det blir mycket jobb i efterbehandlingen för att bli av med det gula ur bilderna. Borde kört en custom vitbalans.
Tredje perioden är när jag har bäst grepp om det hela, jag är nästan lite förvånad över hur bra det börjar bli. Inte för att det är jättebra bilder sådär. Men på det stora hela så får jag ändå bra bilder för att vara en första gång. Det jobbigaste börjar dock när jag kommer hem, vill ut med några bilder redan samma natt. Men jag sitter på väldigt många fotbollsbilder med. Vi pratar om närmare 1000 bilder totalt och jag vet inte riktigt vad jag letar efter i mina hockeybilder. Men jag tror jag har lite bättre känsla nu till nästa gång. Svåraste blir nog dock att komma in till arenan. Skulle väl rent tekniskt även behöva en bättre kamera, men man får leva med det man har.
Liten länk till mina bilder från både P12 och Djurgården – Malmö IF.
Lots of Love
Johan