En kort återblick över min första säsong
Så jag har nu fotat Djurgården i en säsong, jag gick från att inte riktigt ha full koll på vad jag gjorde till att 
nå en nivå där jag själv kan vara stolt över vad jag gör. Vad gjorde jag och framförallt hur gjorde jag? Redan innan säsongen började så var jag en man med stort fotointresse. Jag hade redan fotat en hel del och även försökt fota lite idrott från läktaren, men hade aldrig blivit riktigt bra. Jag hade tagit mitt absolut bästa objektiv och fotat med det. Problemet var att det inte var så himla lämpat för just fotboll. Jag bestämde mig för att googla allt jag kunde komma över, tyvärr var resultatet väldigt skralt just kring fotboll. Det fanns väldigt mycket kring amerikansk fotboll dock, men det var ju inte min grej tyvärr. Men lite tankar och idéer tog jag nog till mig.
Mitt första försök blev att fota Djurgårdens U19, jag visste att de skrev artiklar, men det fanns inga bilder. Jag satte mig på läktaren en solig vårdag på Skytteholm, med mig hade jag min Sony A57 + 55-200mm objektiv. Ett billigt och plastigt objektiv som inte var snabbt och som inte hade fast bländare. Men ljuset var ju starkt och därför så klarade jag mig rätt bra ändå. Jag satt lite och skämdes med kameran på läktaren, vågade inte fota för mycket och de flesta bilderna blev bakifrån. Jag hade ändå tagit ca 400 bilder, jag hade verkligen låtit fyllt bufferten de gångerna jag tryckte på knappen, för det var ju något som jag hade lärt mig av proffsen. När jag sedan skulle kolla bilderna så var det deprimerande. Jag grävde och grävde, hade sammanlagt 4 bilder jag var ok med alla tagna i jpeg. Mitt redigeringsprogram var picasa.
Jag tog mod till mig ändå, jag hörde av mig till Jonas Riedel som är Djurgårdens presschef. Visste att Jonas var den som skrev artiklarna och hans son var även en av lagets stjärnor. Till min glädje så blev Jonas glad över bilderna och frågade om de fick lägga upp dem på hemsidan. Vilket jag verkligen inte hade något emot. Jag fick en jäkligt stor kick vid det tillfället och jag tog nu tag i fotandet ännu mer seriöst. Jag sökte överallt på nätet för att få känsla för vad jag skulle ha för typ av objektiv. Känslan var att jag borde ha ett som var 70-200 mm F2.8. Sony hade ett sånt som var bra men väldigt dyrt. Men nånstans så tänkte, äh skit i det nu måste jag satsa lite. Köpte det på nätet och det var väldigt nervösa timmar innan jag äntligen fick objektivet. Kommer ihåg hur tungt jag tyckte det var och det var ju vitt och syntes kraftigt. Minns när jag gick hem med det första gången så fick jag bilar att sakta ned för de trodde att jag gjorde lasermätningar.
Jag fortsatte att få bilder publicerade, nu även från U21 matcher. Jag stod mest upp och fotade, men det var rätt tungt och jag såg ju att alla andra proffs satt ned. Minns en av mina första matcher, sprang på Joakim Hall som bloggar från aik, vi var nog båda lite bortkomna på matchen den gången, även om han var mycket mer säker på att han fick vara där. Jag tänkte wow när jag såg hans objektiv och kände mig mesig med mitt pluttiga. Men när vi började prata foto så förstod jag att jag nog kunde aningen mer än honom. Det gav mig lite push.
Med det nya objektivet kom det lite andra bilder för mig, jag fick bilder med betydligt kortare skärpedjup och som var betydligt skarpare. Jag fick bättre bilder men fick även tänka om hur jag fotade. Redigeringsarbetet började även bli mer komplicerat. Jag tog fler och fler bra bilder. Det blev mer och mer jobb att ta hand om dem som jag fick. Det blev bättre program med. Jag började först med vanliga photoshop, men med tiden gick jag över till Lightroom. Jag började även tagga bilderna, något som jag tänkt länge på men där en spelare i Djurgårdens a-lag, Vytautas andriuskevicius pushade mig lite extra.
Min första a-lagsmatch var med hjälp av Mats Jonsson, Djurgårdens säkerhetschef/evenmangsansvarige. Han såg mig på en U21 match och frågade om jag ville fota en a-lagsmatch. Något jag självklart ville , men jag blev sjukt nervös när det började närma sig. Jag hade ju aldrig gjort något liknande. Men stärkt av mitt alltmer professionella fotande så bestämde jag mig för att höra av mig till BP och fick där kontakt med Peter Appelquist och frågade om jag fick fota en BP match. Det gick vägen och dagen innan min första allsvenska match med Djurgården så fotade jag en BP match i allsvenskan. På plats så sprang jag direkt på en kvinnlig fotograf från Bildbyrån och vi pratade lite, jag gav henne lite info om spelare och jag fick i gengäld några tips tillbaka om fotograferingen i stort. Jag kan väl allmänt säga att jag nästan stalkade och övervakade vad hon gjorde, hur hon redigerade osv.
Så till min första match med Djurgården, det hela blev en katastrof, jag hade varit och fotat Arameiska/Syrianska 
i botkyrka och tog sedan bilen in till stan, men det var gumball 3000 samtidigt och jag fastnade i trafiken, det var magsårsläge delux. Satt tokfast och när jag väl anlände till Stadion så hade matchen redan börjat, jag hade missat första 15 minuterna, då hade jag ändå planerat att dyka upp 1 timme innan matchstart. Men lite fördel fanns det ändå. Jag var så stressad över att jag var försenad att jag inte hann bli stressad över att jag faktiskt var på Stockholms Stadion och fotade.
Det svåra tricket var nu att få komma till Stadion igen, Mats som gav mig min första match hade egentligen inget med det att göra och jag hade ju egentligen ingen vettig anledning att vara på matcherna att fota. Jag företräder ju ingen och mina bilder hamnade ingenstans förutom någon blogg och min egna Flickr. Det hela tog lite jobb, jag bearbetade Jonas lite, men han var en upptagen man och kanske borde jag ringt istället för att skicka mail. Men jag gick även på mina kontakter som jag fått via DIF-Tv under året. Framförallt David Bogerius, som var den främste mottagaren av mina bilder från träningsmatcher med a-laget samt U21. Jag kände att jag vandrade på gränsen till att vara jobbig. Men till slut så fick jag fota igen. Sedan upprepade sig processen varje gång. Tills jag lyckades få en stående ackreditering av Jonas till Djurgårdens matcher.
Jag hamnade en hel del på Djurgårdens hemsida, jag tog omkring bilder här och där, på event runt matcherna, jag spred bilder till spelare i både a-lag, U21 och U19. Jag fick en del bekanta i spelare i laget, den första kontakten var en lovande spelare i U19 Marijan Cosic. I a-laget var det främst bland de afrikanska och sydamerikanska spelarna. De var väldigt lättillgängliga och trevliga. Jag kallar mig själv Juan Salenko på nätet och de tog genast till sig det namnet. Jag var nästan mer känd som Juan Salenko än som Johan Sahlén, något som visade sig mitt namn skulle tas upp i DIF-podden.
Vad ska man nu säga om min säsong? Om man ska sammanfatta det hela lite. 
Jag har fotat ca 70 Djurgårdsmatcher och tagit ca 30 000 bilder. Jag har gått från att stå på läktaren och fota med ett billigt plastigt objektiv till att sitta vid planen i allsvenskan, med stol, stativ och ett dyrare objektiv. Jag har lärt mig att ta rätt bilder, ta bättre bilder och framförallt ta fler bra bilder. Jag har lärt mig hantera olika redigeringsprogram, ta bort onödiga highlights och skuggor, städa bilderna lite, beskära dem rätt och att förberedda mig rätt innan matcherna. Jag har gått från att vara blyg och rädd till att känna mig hemma på allsvenska arenor och förstå att jag har något att göra där. Jag har knutit många kontakter och även skapat en hel del vänskapsband, att som ett fan veta att folk i ens favoritlag gillar en och uppskattar vad man gör. Det är väldigt stort för mig. Har även lärt känna folk runt omkring laget, jag är ju lite av en sån typ av människa som bryr mig om alla. Killen som kör Djurgårdens buss vet vem jag är, även om de flesta kanske inte bryr sig om sånt så tycker jag att det är trevligt. Det blir lite som en vardag att prata med spelarna idag, jag har till och med varit på en bortaresa med spelarbussen, även om det var U21 så är det ju rätt kul. Kan ärligt säga att jag verkligen upplever Djurgården som den familjen man själva ser sig. Folk är varma och öppna, jag har fått så mycket beröm för mitt arbete under året att jag nästan skäms. Har en instagram som i dagsläget ha 853 följare och den växer.
Lots of Love
Johan
Ps Bilden på mig är från Öster – Djurgården, fotografen som tagit den heter Christian Lopez ds