Den 7:e april var en magisk dag för mig på många sätt. Det var sista matchen för säsongen som jag fotade Djurgården hockey. Allt stod på sin spets. Vi låg på samma poäng som Rögle men ett mål bakom. Så säsongens sista match skulle avgöra allting och det var målskillnad som det hela skulle handla om. Djurgården skulle möta Västerås hemma, ett lag som vi haft blandade resultat mot. Minns bland annat en total utspelning på bortaplan mot dem, tror matchen slutade 5-0. Rögle å andra sidan skulle möta aik som kom från elitserien och som fortfarande hade en chans att hänga kvar. Det kändes märkligt efter en sån lång säsong att allt skulle hänga på målskillnad. Men även otroligt kul och spännande.
Under hela kvalserien så har jag haft en vana att möta en kompis, Erika, vid årstaberg och vi kände båda att det här var en match vi ville komma väldigt tidigt till. Så vi dök upp där ca 2,5h innan match och var på plats på hovet ca 2h innan matchen skulle börja. Blev lite surr med folket som jobbar kring Djurgården och så lite käk på subway. Kändes allmänt som en väldigt god känsla inför sista matchen. Men även lite vemodigt då man visste att det skulle bli den sista matchen med både laget och sina kompisar runt omkring hockeyn, alla dessa underbara människor som jobbar gratis för Djurgården.
När vi kom tillbaka till pressrummet så märkte man hur het matchen var, var fullpackat med journalister, fotografer och tv. Jag kände mig lugn och trygg dock då jag hade min båsplats klar. Platsen närmast klacken och motståndarbåset. Hade stått ca halva säsongen där och det känns som mitt hem. Fick dela bås idag med Petter från expressen samt 2 fotografer som bytte plats med varandra från Bildbyrån. Den väldigt duktiga Johanna Lundberg och en tjej som jag inte riktigt känner. 3 fotografer gör båset rätt trångt och det märks, man får stå konstigt och jag kör min 300mm handhållet även fast det blir riktigt tungt. Men man får ju förstå att det blir så under viktiga matcher.
Så matchen drog igång, det var sjuk volym från klacken och en magisk stämning, man drogs med en hel del. Märkte att även västerås var riktigt taggade, de ville verkligen vinna den här matchen, deras bås var riktigt taggat och redan på en gång så hänger de in 1-0, det kändes lite märkligt, men på läktarna så kändes det inte som att det betydde något alls. Nere i Rögle så ledde aik med 1-0 och vad jag förstår så var de faktiskt i det läget i elitserien. Men i takt med publikens tryck så såg man att Djurgårdens spelare bars fram, var väldigt tydligt just när Sörensen gör 1-1, han bara pushade på som en galning. Åkte förbi sin motståndare och offrade både liv och lem för att göra sitt mål. Slutade med att han gjorde en volt efter sitt mål. Väldigt effektfullt.
Efter 1-1 så rullade det på, laget bara trummade på och öste på mer och mer, målen trillade in och allt kändes riktigt bra, i Rögle så verkade det fortfarande vara aik som ledde. Vi var nu i Elitserien om allt bara fortsatte som det gjorde. I periodpaus så ville Djurgården att jag skulle ta en bild på årets fan, jag brukar i vanliga fall redigera bilder och kände mig stressad. Men drog iväg bort mot studion. De jag skulle fota kom senare än vad jag tänkt och när de kommer så vill jag ta en bild medan ljuset var på. Men tyvärr fick jag inte det och när jag väl skulle ta bilden så var det beckmörkt och det gick inte alls att fota. Jag hann inte alls ta hand om några bilder och stressen var hög, högre än vad den brukar vara och det märktes nog på mig. Jag hann dock med att ta en bild i pausen på kompisar. 
Andra perioden rullade på och jag började redan få lite svårare att fokusera, har aldrig haft problem med det förut, men det var så mycket nerver som rullade runt nu. Men man hade ändå bra fokus. Surrade lite med Petter från expressen, han vet ju att jag är Djurgårdare och förstod nog min situation. Men det var svårt att höra varandra, tryckte var helt sanslöst. Tror aldrig att jag varit med om något liknande förut. Alla 8094 stod upp och bara vrålade på. Man hade hela 3-1 med sig inför andra och ja det kändes bra. Men man kunde inte slappna av men det gjorde inte heller spelarna och man bara fortsatte att ösa på framåt. Man trummade på framåt, trycket från publiken var så högt att det var omöjligt att höra vad speakern sa. Missade man målskytten i kameran så var man körd. Hela 3 mål till östes in i andra, det jag minns mest är kämpen Henrik Erikssons mål, när han kom i ett halvt friläge och öser in målet. Hans firande blev ett enda långt dunkande längs sargen medan han åkte uppåt för att sedan vända sig om mot sina lagkamrater till synes helt utmattad. Sån otrolig vilja bor det hos honom.
Den andra periodpausen betydde dock stress för mig igen. Jag skulle fota barncancerfonden som skulle få en check från Djurgården, Viasat och Hockeyallsvenskan, min första tanke var att ta bilden från mittenbåset alternativt från ett av spelarbåsen, men folk vägrade att lämna båsen och jag var inte nöjd med mina bilder. Så det blev till att springa istället. Med andan i halsen kom jag runt till sekretariatet. Det var dock lugnt där och när jag kom ut på isen så var det fortfarande gott om tid. Tog några bilder medan man pratade och sedan några efter, utnyttjade det ljuset som jag fick från hovets spotlight som låg på. Jag märkte att de jag skulle fota var uppe i varv med, de hade svårt att stå stilla och det gick inte helt att kommunicera med dem. Tog säkert 10 bilder och hoppades på det bästa, vilket nog var tur, för det var bara 1 bild där alla tre tittade mot kameran, vilket är rätt så vanligt.
Även denna period ställde till det för mig med redigering dock, men jag hann få upp några bilder i varje fall. Man fick en känsla av trygghet dock, vi ledde ju med 6-1 nu och Rögle verkade inte spela bra mot aik. Vi var med råge i elitserien just nu. Minns att Petter log lite mot mig menande och vi började prata om hur man skulle fota efter matchen. Farliga tankar egentligen, men det är väl helt mänskligt antar jag. Så plötsligt märker man att något hänt, började ivrigt fippla med mobilen och märker att aik har tappat det helt, ligger nu under med 3-1 och samtidigt går Västerås och gör 6-2, de firar som de vunnit sm-guld nästan. Allt känns tungt och bitter. Det är vid det här läget bara 1 mål som skiljer lagen åt i målskillnad. Läser på twitter hur folk börjar gnälla på aik med all rätt. Plötsligt ser jag orolighet mitt i klacken, tror nästan att det är någon som börjat bråka. Men så fattar jag, de firar bara väldigt vilt. Sedan så sprids det bara som ringar på vattnet, glädjen bara fortplantar sig längre och längre ut. Aik har reducerat borta mot Rögle. Det är helt jäkla magiskt, man blir glad igen och nu börjar det bli ont om tid. Jag bestämmer mig för att jag vill in på isen efter och fota, men jag har en jäkla massa prylar, så jag måste komma på en lösning. Jag helt enkelt slutar och fota och packar ihop mina saker och börjar gå mot det nedre pressrummet. Springer på Djurgårdens presschef Jimmy på vägen bort och han bara skriker, du ska in på isen efter, du ska fota järnet ur det här. Lämnar över mina saker till honom och hamnar i fotobåset bredvid Djurgården, det är sjukt trångt, vet inte hur många fotografer vi är där och även viss filmande media. Jag är nu inlåst precis bredvid Djurgårdens bås med en väktare och media.
Minns att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, jag står klämd i mitten, hittar en lucka vid sargen och klämmer mig fast, men det känns som en riktigt dålig plats. En annan fotograf blir sur och börjar gnälla om att det faktiskt är hans plats och jag känner whatever, jag vill inte stå där, släpper platsen till honom och trycker mig istället fram längst fram mot Djurgårdens bås mitt framför aftonbladets filmkamera. Spelare är precis framför mig och de känner ju mig så jag försöker ta nån segerbild, men spelarna vet inte om det är klart eller inte, fans stormar redan isen, men det är alltså inte helt klart. Folk står med mobiltelefoner i Djurgårdens bås och väntar nervöst. Men till slut så kommer beskedet och hela världen exploderar. Jag lyckas fånga den personen som känns viktigast i det hela, Timmy Pettersson, Djurgårdens lagkapten. Denna bild tar jag med min vidvinkel. Har bara 2 objektiv med mig nu, en fast 50 mm och vidvinkeln.
Blåser på några bilder genom båset men vill sedan ut och fota spelare på isen och rätt fort så får jag möjligheten till det, blir dock varnad att jag kanske inte får komma ut till spelarna efter om jag går in, men jag bara kör på, kameran brinner på. Tar bild på bild, inte alla bra måste jag erkänna, men det är en konstant jakt efter att fota spelare nu. Fångar många av dem innan jag till slut tar mig av isen och skriker mitt första glädjetjut för hela säsongen. Har hållit inne alla känslor under hela året och uppfört mig väl. Men kunde inte hålla det inne längre.
Direkt där så sätter John från hockeytorsk fram en mikrofon under min näsa och frågar de klassiska frågorna hur jag känner mig och om jag tagit några bra bilder. Känner hur känslorna svallar i mig och det jag svarar känns väldigt äkta, var roligt att få höra det. Men stressen är inte över. Nu springer jag på Jimmy igen som säger till mig att dra upp till spelarnas omklädningsrum. Ett område som jag hållit mig borta ifrån hela året då det är lite en magisk gräns för mig. Jag försöker ge spelarna lite privat utrymme och ge dem frihet och respekt. Så omklädningsrummet har jag hållit mig ifrån. Men blir lite så att nu kör vi. Det är lite dåligt ljus där inne och jag måste säga att jag nog inte tar mina bästa bilder i omklädningsrummet. Men det är mycket rörelse och jag tycker ändå jag får ned känslorna.
Spelarna drar ut på isen igen och jag följer på och tar lite bilder, men känns lite som att de bilderna jag redan fått är redan bra. Fast jag smattrar på, det är inte så mycket folk längre på läktarna. Men det är jäkligt varmt och jag är svettig som bara den. Det sjungs lite, det öppnas skumpa som sprutas ut över spelarna.
Spelarna drar in i omklädningsrummet igen, så även jag, men nu verkar det vara på gång att duscha och jag går till ett mer avslappnat område och får en coca-cola. Just nu stinker jag av champagne och öl, samt svett, både min egen och sån där hockeysvett som jag fått från att spelarna har kramat mig. Jag är bland de ofräschaste jag varit i hela mitt liv och jag ser folk gå och duscha. Hade gärna velat gå iväg jag med. Men ja det finns inte riktigt möjlighet till sånt. Istället drar jag ned till press rummet och börjar peta i bilderna. Jag har tagit över 1000 bilder och folk börjar rycka i mig för att de vill ut och festa lite. Men jag vägrar, jag vill få upp lite bilder på Djurgårdens hemsida, få folk att se vad som hänt på plats ikväll. 1000 bilder är jäkligt mycket plats så jag har problem med utrymme på datorn och får sitta och radera massa grejer som jag egentligen kanske borde behållit. Stressar igenom och slänger upp ca 20 bilder. Sen följer jag med mina polare mot en arena.
Får dock känsla av att jag inte är färdig, så slår mig ned på trapporna utanför en arena och slänger ihop 10 bilder till, folk måste undrat vad det var för nörd som satt där ute i kylan svettig och petade i en dator. Några kände igen mig dock och hälsade. Drog upp ca 10-15 bilder till och kände att nu kunde jag slappna av lite. Drar in på krogen och får en öl i min hand av en kompis. Dock så känner jag mig fortfarande inte klar, folk kallar mig arbetsnarkoman. Men vet inte, det här är de viktigaste bilderna jag tagit i mitt liv och jag vet att folk vill se dem. Så jag slänger upp ca 10 bilder på min instagram och märker på en gång det extrema intresset de får. Kändes skönt att få göra folk glada. Jag kan äntligen koppla av, men det är inte en stor glädje jag känner. Mer en lättnad och en liten känsla av tomhet, det är ju faktiskt slut för året just där. Hade slitit något sjukt på slutet och levat under press, så tar allt slut. Det blir mest ett lugn och folk runt mig tycker nog att jag är lite tråkig där.
Telefonen ringer, spelarna ska ut till storstad, vi ska med! Så i taxi, iväg till krogen. In och där är väldigt mycket folk som man känner igen, supportrar kring både hockeyn och fotbollen. Det är en familjär känsla. Många kramar och mycket kärlek. Det känns bra, jag känner harmoni. Spelarna kommer in, stämningen är hög, folk blir fulla. Jag står fortfarande mest längs en vägg och känner mig både tom och bara harmonisk. Det är inga vilda känslor som sprutar ur mig. Jag är trött och sliten och det märks. Jag dricker i stort sett ingen alkohol, bara en drink som Joel bjuder mig på. Jag pratar lite med spelare och vänner och sedan vid 02:30 så känner jag bara att det är dags att dra. Kvällen slutar med ett samtal med min kompis Erika(en annan Erika än den i början av texten) i bil på väg hem. Det känns bara lugnt och skönt. Hade önskat att jag stått på bardisken och skrikit. Men även om det inte syntes och kanske inte kändes som jag tänkt mig så var jag lycklig och den lyckan har jag levt på ett tag nu.
Där är den sista natten med gänget slut, men avslutar med att lägga till en video från mitt första år med Djurgården.
Lots of Love
Johan Sahlén
https://www.youtube.com/watch?v=nMXlxO8pfm0