Ibland undrar jag varför vi som håller på med idrott skrämmer vissa människor så himla mycket, hela livet har man fått bära nån typ av ryggsäck där folk får för sig att vi ska vara helt enkelt dummare än alla andra och att vi då ska vara enklare. Men egentligen är vi ju bara en stor del av folket, vi är kvinnor, män,fattiga, rika, hårdrockare, hiphopare, punkare osv. Fast egentligen är ni kanske inte rädda för oss? Det känns mer som att vi är något som man kan passa på att mobba för att vi på något sätt ska vara enklare människor för att vi ger oss hän i våra passioner. Man vill gärna sitta i någon typ av Babels torn högt högt uppe och trycka ned dom där nedanför, som att andra inte är lika värda som dig där uppe i ditt torn. Det är enkelt och billigt att använda oss för att jaga uppmärksamhet.
Varje vår kommer det dragandes, drevet, drevet mot det där man inte förstår. Får höra att dom stod och lättade på trycket mot en vägg, som det aldrig någonsin hänt en fredag eller lördag i den här stan när folk dricker alkohol. Tunnelbanan var överfylld med fulla människor som sjöng, ja lite som när det är konsert på några av våra arenor när folk dricker sig stenfulla. Nånstans får man känslan av att det är något annat som gnager, personligen känner jag att det likt annat är en rädsla för det annorlunda, det man inte förstår. Det är något väldigt svenskt över det här, inte som i Italien där stora kulturpersonligheter kan sitta och prata sig varm över passionen och kärleken i fotbollen, där man jämför det hela med en storslagen föreställning på en teater där man döper kreativa spelare till ”regissörer”.
Idrotten är idag det bästa eller kanske det enda stället i samhället där det finns integration på riktigt, det enda stället där man är välkommen på riktigt vart man än kommer ifrån eller vem man är. Har varit ett antal gånger på Dramaten och kan avslöja att en fotbollsläktare är 50 år före när det kommer till integration av invandrare om inte längre än så, samma när man går på mer vanlig teater. Fotbollen är för alla, här är alla dina systrar eller bröder. Här möts människor som inte har något gemensamt alls, som aldrig mött varandra annars. Fotbollen är en smältdegel för samhället, där man blandar alla möjliga ingredienser till en stor vacker massa. På läktaren är det helt ok att vara så osvensk att man kramar människor man aldrig sett förut. Vi lever och andas vår kärlek, vår passion är inget som är fult, att vara passionerad och öppen är vackert. Till alla där ute som inte förstår det, jag tycker synd om er och se till att gå på en match nån gång, det är inte så farligt, i värsta fall så blir du tvungen att krama en främling, men är det så himla fel?
All kärlek
Johan